En liten kärleksförklaring

Att jag är en så hopplös nostalgiker är egentligen lite konstigt, med tanke på att jag har världens sämsta minne. Fast det är å andra sidan kanske en del av förklaringen, jag minns det jag vill minnas, haha.
 
I veckan träffade jag i alla fall Sanna, min bästa vän från Brösarp. Vi ses inte så ofta, men hon är en så härlig människa att det inte känns som om någon tid alls passerat när man väl ses. Men det har det ju. Herregud, hennes lillebror som jag minns som bebis har ju tagit studenten!
 
Hon berättade att hennes barndomshem ligger ute till försäljning och det gjorde mig lite ledsen. Detta hus (se mer här) är på riktigt, och har alltid varit, mitt drömhus. Säkert mycket för att hela hennes familj är så härlig och jag upplevt mycket kul där under barndomen, men också för att det rent objektivt är ett så jäkla häftigt hus! Sannas föräldrar är sjukt begåvade på byggnadsvård och vad jag minns har de alltid varit runt på olika loppisar och gjort fynd.
 
 
Skärmdumpar från Uppvik & döttrar.
 
Mitt eget barndomshem ligger 100 meter bort och trots att det gått snart 14 år sedan vi flyttade därifrån saknas det mig ofta. Det var ju inte på långa vägar så snyggt som Sannas hus förstås (sorry föräldrarna, ni är bra på mycket annat) men ändå. Brösarp i mitt hjärta.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Linneas Stil

Här bloggar jag om min stilresa, det vill säga allt sånt jag engagerar mig i och testar på jakt efter min egen stil.

RSS 2.0